Läste om en vän på fb som skulle fasta från fb (facebook). Mannen har bestämt sig för att fasta från F1 (formel 1). Har också nyligt läst en bok om min bortgångne farbror (skriven av min faster) som fick mig att fundera. Min farbror var unik i sitt slag. Uppvuxen i en fattig familj, hjälpte till med försörjningen, utbildade sig till lärare för att leva ut sin dröm att hjälpa fattiga barn i Bolivia, Sydamerika. Har varit med otroliga saker under livets gång, sett sjuka bli helade, startat ett antal skolor runt om i Bolivia för barn som inte kunnat gå i skola (p.g.a. “fel” modersmål och att skolor helt enkelt inte fanns i närheten), uppoffrat mycket för att hjälpa andra. Hans liv fick ett alltför hastigt slut i den vidriga sjukdomen ALS. Kroppen blev allt svagare för att till sist inte orka hålla andningen i gång, men hjärnan lever, tankarna lever… In i det sista förlitade han på Gud, trots att han inte själv fick uppleva helande. En riktigt Gudsman, en riktig förebild.

Vad har jag gjort och vad lägger jag min energi på? Tja, en hel del familj för tillfället. Och den lilla tid jag har utöver familjesysslor är dyrbar. Både vännens fb-status och min farbrors liv inspirerade mig att tänka över mina prioriteringar utöver familjen. Hade jag sett mkt på TV hade det varit det första jag skippat för en tid. Men vi ser knappt på TV sedan vi fick barn… Däremot blir det en hel del tid framför datorn. Så. Ett tag framöver skippar jag fb. För er som läser detta via fb kan jag berätta att jag inte är inloggad, inläggen uppdateras automatiskt. Men jag kommer inte att gå ut på facebook, varken för att svara på kommentarer eller kolla in andras händelser. Känns skönt att stryka nåt. Sugen på att haka på nån strykning? Vad skulle du behöva prioritera bort?

Det är hela 6 år sedan vi fick vårt första älskade barn. Tänk att hon är så stor att det är dags för förskoleklass till hösten!! Känns spännande!

Hon är oerhört omtänksam min kära storskrutt. Tar hand om sina småsyskon och vill att alla ska ha det bra.

När lillasyster är för blyg för att gå själv någonstans tar storskrutt henne i handen och säger “Kom X”. Sedan förra året har hon knäckt läskoden och kan nu läsa ord. Helst med stora bokstäver, men även små går bra om hon vill. Skriva har hon också börjat med. Just innan jul fick hon skriva handlingslitan med ytters lite hjälp. Nu kan man hitta lappar och teckningar med sådant hon skrivit helt och hållet på egen hand. RODÄ hittade jag på en hushållspappersbit härom veckan. Hennes stavning på mormor Rodhe. För att inte tala om hur musikalisk hon är. Hon började tidigt hitta på egna låtar. Hon leksjunger liksom… Och hon har alltid varit tonsäker. Hon lär sig heller inte bara text och melodier på låtar vi lyssnar på utan även kompfigurer, gitarrsolon, trummarkeringar o.s.v. Gissa vem som är stolt? Tänderna har ramlat ur munnen på henne under hela föregående år och igår lossnade den 7:e. Det är bara att inse. Hon håller på att bli stor.

Imorse var barnen uppe innan oss (trots att mannen ställt klockan extra tidigt för att hinna dekorera tårtan). Så födelsedagsfikat och presentöppnandet tog vi i soffan efter att de sett lite på morgonbolimbompa. Det ska ju egentligen intas i sängen… Men det gick att fira vår älskling även där!

De två första barnen föddes vaginalt och det gick så fort att jag inte hann in första gången och andra vara jag bara inne på BB 20 min innan lilltös var ute… Men med twinsen så hade jag inget val eftersom “ettan” (bebben närmast exit) låg i säte. Då var det kejsarsnitt som gällde. Var inte supersugen på det, men jag hade några veckor på mig att vänja mig vid tanken eftersom jag gick på så många tillväxtultraljud. Det var bara att gilla läget och hoppas att allt skulle gå fint. Och hur det gick samt vilka komplikationer jag råkade ut för har jag skrivit om tidigare…

Men sen då? Tja, återhämtningen efter snitt är förstås liksom förlossningar helt individuellt. För egen del trodde jag att jag skulle ha ondare samt ha ont längre än jag hade. Trots att snittet besvärade längre tid än vad mina vaginala förlossningar gjorde. Jobbigast var dock att magmusklerna delade sig och då gäller det att vara extra försiktig. Promenader funkar dock fint. Redan under själva snittet kände jag att jag inte orkade skratta och prata så mkt som jag ville. De första veckornas promenader kändes också konstiga i och med att kroppen inte orkade så mkt som jag ville. Och när jag skulle sjunga advents- och julsånger vid första och andra advent (då pojkarna var drygt 2 månader) så blev det extremt tydligt hur dåligt tränade sångmusklerna var!! Hade extremt dålig uthållighet och när jag provade att spänna magmusklerna och höll fingrarna över och under naveln så kände jag hur musklerna närmade sig men inte kom hela vägen…

När killarna var 4 månader och jag kände efter i magen så kändes det skumt precis vid naveln, men jag tror att musklerna gått tillbaka (vet inte riktigt hur det ska kännas) ovanför och nedanför naveln. Jag känner mig mer “normal i alla fall. Hormonranden är nästan utsuddad nu drygt 4 månader efter och jag märkte att den började suddas ut uppifrån och nedifrån mot mitten efter ca 2 månader. Den hade säkerligen börjat mattas av tidigare, men det är svårt att märka när det börjar eftersom det kommer smygande.

Jag har alltid gått ner med hjälp av amning, men den här gången har det gått extra fort och extra mkt! Men det känns egentligen inte så konstigt i och med att jag ammar 2 små som växer så det knakar… Jag slutade gå ner efter ca 3 månader och viktern stabiliserades nog efter ca 4 månader. Jag har legat på ytterligare 2 kg lättare men ligger nu på ca 4 kg mindre än innan jag blev gravid. Det känns bra att jag landat där jag landat (om jag nu inte går upp så mkt mer vill säga…) och jag har inte behövt anstränga mig för att gå ner, däremot känns det som att promenaderna och vardagsmotionen hemma gjort att jag inte känner mig lika klen som i början när jag knappt orkade med en kort promenad utan att känna mig utpumpad. Vi får väl se vad som händer när jag slutar amma… :S

Går inte in på detaljer om toabesök, men linfrön och annat som sätter igång magen, mkt vatten samt lite hjälp från apoteket hjälpte. Men sånt kan vara svårt även efter vaginal förlossning (även om jag hade mer problem den här gången de första veckorna). Tror det tog ca 2 månader innan jag började känna mig mer normal på den fronten.

Själva såret har varit extremt lättsamt däremot! Hade ett inplastat plåster första veckan. Var väldigt försiktig när jag rörde mig för att undvika att såret skulle spricka upp i början. Klart att det gjorde ont när man skulle resa sig upp från sängen de första dagarna, men man lärde sig hur man skulle göra för att få så lite ont som möjligt (gå som en ostbåga första metrarna t.ex. ) och så fick jag ju smärtlindring samt hade det uuunderbara handtaget ovanför sängen på BB! Med handtaget till hjälp kan man ju använda armmusklerna istället för magmusklarna. Var sugen på att sno med mig handtaget hem, men när jag väl kom hem hade jag redan läkt ihop så pass att det gick hyfsat utan.

Efter en vecka fick jag komma in och ta bort klamrarna som höll ihop det läkande såret och då var det redan som ett ärr och inte längre öppet. Tjeeena vad kroppen är fantastisk på att läka ihop!!! Fick ha det nya förbandet 1 dygn då jag inte fick duscha, men sedan kunde jag ta bort det och behövde inget nytt efteråt.

Tycker att jag fått prova på lite av varje när det gäller förlossningar. Det har gått bra men nu är jag nöjd. Har fyra fantastiska fina barn och ser nu fram emot att se dem växa upp!