familj · tankar · tro

Förlorade fotfästet

Det är vansinnigt svårt att begränsa sig! Och det är rätt läskigt när man känner att det svartnar för ögonen (bildligt) och man förlorar fotfästet för ett tag… Därför måst jag fortsätta jobba på att hitta vägar att begränsa mig.

Förra helgen blev en tung helg. Lördagen skrev jag om tidigare. På söndagen åkte vi till kyrkan som vanligt, men jag var totalt orkeslös och gråtfärdig konstant. För första gången på länge kände jag mig modlös. Måndagen var k-dag och lovdag och det var ju för väl, för då slapp jag möta eleverna i mitt dåvarande tillstånd… Det började dock vända lite då efter behövligt samtal som tog ner oron något och lite hjälp med vissa praktiska bitar. Insåg dock att när jag blir så där trött så orkar jag inte be om hjälp. Sådana gånger måste jag bli erbjuden konkreta tjänster för att hjälpa, annars blir det ytterligare måsten för egen del. Kan tänka mig att det är detsamma för många andra i svåra situationer… Stötta inte bara medmänniskor när de ber om det, för det kanske är när de inte gör det som de som mest behöver det…

Efter måndagen har det ljusnat allt eftersom men långsamt. Känner mig dock inte modlös längre, dock lite omskakad. Fortfarande skör om än inte i samma utsträckning. Och det jobbigaste av allt är att det som tar mest energi, det som oroar mig mest, det är sånt som är så svårt att begränsa sig inom. Andra saker som lättare skulle gå att kapa bort, är sådant som ger energi, som gör att jag känner att jag inte försvinner i en värld jag inte vill försvinna in i. Vet inte hur jag ska göra för att hålla. Bara att jag måste vara vaksam. Måste försöka hitta andrum mitt i det fort snurrande hjulet…

Idag valde jag bort kyrkan och Trinitysjungning för att få en stunds andrum medan killarna sover. Är egentligen tveksam till sådana val eftersom kyrkobesök kan hjälpa en att fokusera rätt. Men när det är enda chansen till en stund för sig själv, då kanske det kan få gå, undantagsvis…

2 thoughts on “Förlorade fotfästet

  1. Styrkekramar till dig, Gella!
    Har ibland tänkt på att det kunde vara kul och träffas nånting privat…kanske du kan ta hit barnen nån dag…vi har inte jättestort men rätt barnanpassat! 🙂
    Och nej, jag är inte rädd för att ha många barn här…du får gärna ta med tjejerna om du vill också, kanske hela familjen! 🙂
    /Birgitta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s