familj · hos oss förr - vind · tankar · tro

Nära bristningsgränsen

Är inte så stabil. Fick sova lite längre i morse och morgonen var relativt lugn. Jag hann till exempel få i mig delar av frukosten mellan utryckningarna. Satt på golvet och åt mot slutet för att slippa ha killarna klättrandes på kökssoffan och bordet… Allt är relativt…

Efter en stund gick lillskrutt upp på vinden och killarna hakade på. Tyckte att det var lika bra att de fick vara där så länge de var nöjda. Orkade inte gå upp och eventuellt upptäcka otyg de höll på med utan passade istället på att fixa med lite grejer själv. Ställa undan frukost, klä på mig och reklamera en produkt till exempel… Ropade upp och frågade lillskrutt hur det gick och läget verkade lugnt. När jag efter en stund gick upp för att se med egna ögon så möttes jag av…

RöranStorplutt verkade ha tuggat i sig ett gäng kritor…

Kritätaren

Från början fixade jag att behålla lugnet. Men efter några försök att ta hand om pärlorna på golvet och i mattan utan att killarna förvärrade situationen på andra håll så bröt jag ihop och skrek åt dem att sluta… Storplutt hittade till exempel ett limstift att kladda med medan jag var upptagen med annan städning… Nåja, efter att ha brytit ihop, skrikit åt mina barn och kännt att jag höll på att förlora vettet så lyckades jag få ner killarna från vinden. Storplutt lyckades dock smita upp medan jag satte lillplutt i matstolen och paltrester i micron till lunch. Och på den korta stunden hann han göra röran bland pärlorna ännu större. Dubbelsuck!!

Igår gav de också prov på vad som kan hända när man inte hänger med. Mannen hade gett barnen frukost medan jag duschade. När han for var lillskrutt med killarna så jag passade på att klä mig innan jag gick upp. Då hörde jag lillskrutt skrika ”Neeeej!!!” och möttes av en kille på en stol vid köksbordet grävandes i syltburken som stod framme från frukosten och nedanför stod brorsan med sylt i håret och på händerna. Han tog det som föll ner helt enkelt…

SyltspillDet var bara att välja vem som var mest kladdig eftersom jag var tvungen att lämna den andre i väntan på att bära ner den första till duschen. Svårt att bära två kladdiga killar och rent av omöjligt utan att själv bli nedkladdad vilket jag inte hade tid med eftersom jag skulle till jobbet senare… När jag senare gett killarna lunch så hann jag nästan färdigt med läggningen sånär på att lägga ut kille nr 2 när mannen kom hem. Han fick avsluta och jag åkte till jobbet.

Gillar inte det här byta-av-varandra-livet- men vad gör man… Längtar till i höst då killarna ska börja på förskola. Får jag jobb då så kommer de att få gå mina jobbtider, kosta vad det kosta vill. Det är värt att slippa pusslandet och den ständiga stressen. Längtar till en massa andra saker också. Som att de ska bli friska och sova så vi får tillbaka kvällar och nätter. Eller efter att de kan äta själva utan att behovet av att sopa och våttorka golv efter varje måltid uppstår (inte för att vi gör det! Säger bara att behovet uppstår…). Längtar efter att kunna lämna killarna lekandes för sig själv för ett tag utan att oroa mig för vad de ställer till med när de tömmer lådor och skåp och så vidare… Ja, det är mycket jag längtar efter… ”Passa på och njut!” eller ”De är bara små en gång!” -Jo visst, men just nu orkar jag inte med det där ”mysiga när de är små”. Åtminstone inte när jag är ensam.

Just nu är bästa tiden på dagen när killarna sover ute i vagnen och jag äntligen får sätta mig ner och ta en kopp te eller kaffe. Om jag är hemma den tiden på dagen vill säga, och det är jag ju sällan eftersom jag jobbar alla eftermiddagar förutom tisdagar.

Nä, livet är verkligen ingen idyll nu och var jag än är känner jag mig otillräcklig. Hemma kan jag inte göra så mycket åt situationen. Jag passar på att njuta när vi är två hemma bara. Men på jobbet är det en ständig kamp att hålla nere ambitionsnivån för det är TOTALT omöjligt att leva upp till de krav som ställs på mig där. Känner att jag har nära till tårarna ganska ofta och när någon vill något orkar jag inte ens försöka säga nej… Nåja, jag kämpar på. Och ber Gud om kraft och vishet. Och tackar för min fina familj. Det blir bra när den här första lärarterminen är över. Och när det stabiliserats hemma. Lite friska barn och god nattsömn till exempel. Är det för mycket begärt? Då kanske vi orkar ta ner julgranen och plocka bort julpyntet som vi inte hann med varken i helgen eller förra helgen…

Annonser

6 thoughts on “Nära bristningsgränsen

  1. Det är aldrig roligt att skrika åt sina barn vet jag av egen erfarenhet! Men ibland brister det!
    Ni kanske skulle ha en sån där lekhage till killarna, tror det finns nån som är av samma märke som vår grind (babydan).

    Du gör ditt bästa och det är det enda du kan göra!
    kram

  2. Ibland är det okej att vara ”good enough”. Och ens egna barn är viktigare än barnen på jobbet. Ni gör det bra! Snart är de blöj- och kladdfria 🙂 och går o lägger sig själva, håll ut! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s