familj · tankar

När twinsen föddes med planerat snitt

Dags för den sista (jo, 4 barn får faktiskt räcka… ;)) förlossningsberättelsen. Har tidigare skrivit om när storskrutt föddes på badrumsgolvet och när lillskrutt föddes efter 20 min på förlossningen och är du inte intresserad av att läsa om ovan nämnda ämne så sluta nu.

Vi hade fått ett planerat datum i v. 39+4, 2 dagar före beräknat förlossningsdatum, men efter sista TUL:et (tillväxtultraljudet) som visade väldigt lite fostervatten hos tvilling 1 så blev snittet tidigarelagt till dagen efter TUL:et, v. 37+6. Vi hade då varit på lassa från 10 till 16 eftersom vi fick göra alla förberedelser inför snittet direkt, med en hel del väntan emellan. När vi kom hem på em snurrade tankarna och vi gick in för att ha en lugn skön kväll med våra två töser. Sista kvällen som 2-barnsfamilj…

Snittmorgonen kom en vän och körde stortöserna till förskolan och tog även hand om dem efter förskolan eftersom syrran (som bodde hos då) var på arbetsintervju i Umeå just den dagen. Mamma kom sedan och tog hand om dem på kvällen och sov över. Här ser ni en förväntansfull gella i hissen på väg till förlossningen…

Vi kom till förlossningen 7.30 där jag fick lägga mig på en säng, iförd sjukhusstass, kateter och en nål i armen för dropp samt lite förebyggande piller. Sedan rullade vi iväg till operation på andra sidan lassa där vi skulle vara 8.15 för att köra igång själva snittet. Kändes väldigt konstigt och konstlat på något sätt eftersom det helt skiljer sig från att föda vaginalt. Vid det senare är kroppen med och jobbar fram barnet bit för bit, men med snitt… Men det kändes som att vi var i trygga händer och vi såg fram emot att få träffa de små krabaterna (som vi var övertygade om var tjejer eftersom första ultraljudet skvallrade om att det förmodligen var enäggstvillingar och läkare och överläkare som försökte utröna om hur det var med moderkakan/:orna och hinnor var ganska säkra på att den ena var en tjej…).

Eftersom snittet var planerat hade vi dagen innan fått veta hur hela snittet skulle gå till, att det skulle vara många i operationssalen o.s.v. Kände därför igen oss när vi rullade in i operationsdelen. Mannen fick klä om till operationskläder medan jag rullades in i ”slussen” för att förflyttas från förlossningssängen jag kommit med över till operationsbordet. Sedan rullade vi vidare in i själva operationssalen där mannen mötte upp.

Det blev lite väntan eftersom epiduralen inte fick sättas innan alla var på plats. Två barnmorskor hade följt med från förlossningen (och det var de som skulle ta emot bebisarna när de var ute) och sedan tillkom narkosläkare, narkossköterska, två ”operanter” (de som gjorde själva snittet), två barnläkare (som kollade till twinsen när de kommit ut), ytterligare två sköterskor och en student (som fick stå ute en viss del av operationen för att det fick vara max 10 pers i rummet samtidigt under ett visst skede). Alla presenterade sig allt efter som de kom och innan någonting började så var det upprop. När all personal ropat upp sig med titel och namn sa någon ”pappa…” varvid mannen fick fylla i sitt namn. Jag tyckte att jag också kunde få vara med i uppräkningen så jag sa ”Och jag är också här!” 🙂 En barnmorska tog över kameran så att mannen fick ägna sig helt åt mig. Och själv fastna på bilder förstås! 🙂

 

Jag fick välja om jag ville sitta upp eller ligga på sidan för att lägga epiduralen och valde att sitta hukad framåt (det kändes lättast med magen mellan benen). Innan dess hade jag dock fått en massa sladdar och slangar kopplat på mig för att de skulle ha koll på mina värden, dropp och sånt, så lite bökigt var det allt att sätta sig upp. Magen rengjordes och under tiden började bedövningen verka. Jag kände efter lite nu och då och märkte att jag fick svårare och svårare att styra benmusklerna tills de blev varma, tunga och orörliga. Narkosläkaren testade med is och nyp om jag kände något och konstaterade att bedövningen nådde upp till brösten. Sedan satte de igång med själva snittet. Jag försökte känna efter vad som hände, för även om man inte känner smärta så kan man ändå känna beröring. Kunde inte utröna vad de gjorde, jag kände mer av pirret i bröstregionen där bedövningen slutade än i magpartiet där de höll på och joxade, och jag kunde heller inte se i operationslampan (som jag varnats för att titta i om jag inte ville se vad som hände) men såg till min besvikelse inte ett skvatt. Mannen fotade dock lite på måfå genom att hålla upp kameran och sikta utan att själv titta… 😀 Och det blev riktigt bra bilder! Vill man se dem får man dock komma hit och titta. 😉

Det tråkiga med snitt jämfört med vaginal förlossning tycker jag var att jag inte kände mig lika delaktig. De bökar liksom runt i min kropp bakom ett skynke, och jag kunde inte göra ett skvatt. Jag kunde varken hjälpa till eller känna att jag utförde nåt. Men känslan av att höra första bebisskriket är detsamma oavsett förlossningssätt. Vilken lättnad! Helt fantastisk musik i mina öron! Barnmorskan som tog emot första barnet kom direkt till min vänstra sida och visade upp underverket. Jag blev så lycklig man bara kan bli och storlog. Sedan sa hon ”Såg ni vad det blev?” och höll upp så att jag klart och tydligt fick se en snopp varvid jag fick en smärre chock! Vi som trodde att det var enäggs och ju fått veta nästan säkert att det ena var en tjej vilket borde innebära två tjejer. Strax därefter kom nästa bebisskrik och nästa barnmorska kom och visade upp nästa bebis, och där fanns ytterligare en snopp!! Fick en om möjligt större smärre chock i och med att jag med första pojken omedvetet tänkt att nästa då måste vara tjejen läkarna såg på rutinultraljudet! Det visade sig dock vara troligare att de hade rätt i att det var enäggs än vilket kön det var. Chockkänslan hade dock inget som helst med besvikelse att göra utan var enbart grundad på förvåning.

När jag fått se båda mina skatter fördes 1:an till ett bord till vänster om mig och 2:an till ett bord bakom en stor skärm med alla mina värden till höger om mig. Försökte spana till vänster för att få en skymt av min ena skatt men där var så mkt folk att jag inte såg så mkt. Någon uppmärksammade mitt försök och såg till att jag fick fri sikt. Det säger en hel del om stämningen som rådde – alla ville att vi skulle få en så fin upplevelse som möjligt.

När de sett till att pojkarna mådde fint fick jag hålla i 1:an. De la honom på mitt bröst och jag blev befriad från att ha armarna rakt ut (vilket var väldigt jobbigt!) och slapp också pulsmätaren på högra handen. Det var sååå mysigt att få hålla i honom men jag kände efter en stund att jag blev yr och inte orkade hålla armarna om lillkillen. Tror att det berodde på blodförlusten, men de gjorde något åt det snabbt och jag kände att jag kom tillbaka. Kände mig dock fortfarande ganska slut och orkade inte prata och skratta så mkt som jag ville. Blev dåsig och hängig när jag skrattat och pratat lite. Orkade heller inte ta emot 2:an för att hålla honom en stund. När de pysslade på med att sy ihop magen, mannen höll i en av pojkarna och en barnmorska i den andra så passade jag på att stänga igen ögonen med jämna mellanrum och ta några djupa andetag. Kunde inte sluta le och låg mest och njöt trots att jag kände mig lite slut. Hörde gossarna lite nu och då och kände mig som världens lyckligaste…

När jag var ihopsydd var det dags att rulla ut i slussen och mannen följde med barnmorskorna ut någon annan väg tillsammans med pojkarna. I slussen lyftes jag över till förlossningssängen igen med hjälp av en lift och det var en mkt märklig känsla när de flyttade över mig! När de höll på att fixa med lakanen som skulle tas bort så tippade sköterskorna mig mot sina kroppar. Jag var fortfarande bortdomnad och det kändes helskumt att bli tippad utan att varken kunna hjälpa till eller spjärna emot. Kändes lite som att jag flög… När jag kom ut ur slussen fick jag äntligen båda pojkarna på bröstet och vi rullade stolta därifrån mot förlossningssalen som blev vårt BB-rum eftersom det var så fullt på BB.

Att man kunde få en del komplikationer efter snittet hade jag inte räknat med, men det får jag berätta om senare. Vi åkte hem efter några dagar (som 4-barnsfamilj!!) och då hade det blivit höst.

Annonser

5 thoughts on “När twinsen föddes med planerat snitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s