Vad har jag gjort och vad lägger jag min energi på? Tja, en hel del familj för tillfället. Och den lilla tid jag har utöver familjesysslor är dyrbar. Både vännens fb-status och min farbrors liv inspirerade mig att tänka över mina prioriteringar utöver familjen. Hade jag sett mkt på TV hade det varit det första jag skippat för en tid. Men vi ser knappt på TV sedan vi fick barn… Däremot blir det en hel del tid framför datorn. Så. Ett tag framöver skippar jag fb. För er som läser detta via fb kan jag berätta att jag inte är inloggad, inläggen uppdateras automatiskt. Men jag kommer inte att gå ut på facebook, varken för att svara på kommentarer eller kolla in andras händelser. Känns skönt att stryka nåt. Sugen på att haka på nån strykning? Vad skulle du behöva prioritera bort?

Kände igår kväll att jag var ganska slut (mentalt), så jag har tagit det grymt lugnt idag. Bara dragit på mig mjukiskläder och softar omkring. Huset får se ut som det gör. Pojkarna får sova inne idag och första passet sov jag med dem i vår säng. Nu sover de igen och jag har just avnjutit en kopp kaffe och en kaka. Ska se om jag hinner läsa lite i Allt i hemmet och drömma mig bort en stund… Och se om huvudvärken ger sig av sig själv eller om den behöver lite hjälp på traven. Duschningen  (som borde ha inträffat igår…) får jag ta när mannen kommer hem. Om pojkarna är nöjda vill säga… Han ska ju ta det lugnt ett tag till. Annars får vi se om vi kan få till dusch imorn istället… Så ser vardagen ut just nu.

Får se om jag orkar dra iväg oss till kyrkan imorn och träffa en massa trevliga mammalediga med sina barn. Det brukar vara värt att dra iväg för väl på plats har de flesta det oftast trevligt (speciellt stortjejerna). Men det var ganska jobbigt sist eftersom pojkarna hoppade över sovningen och började gnälla lagom till att jag skulle micra lunch, äta, servera tjejerna, diska undan och sedan ta oss hem… En gullig mamma hjälpte mig så gott hon kunde, men hennes bebis var inte heller nöjd hela tiden. Kände mig återigen otillräcklig. Men fram tills gnället (x2) var det trevligt! Vi får se hur det känns imorn helt enkelt. Och hur det går ikväll.

Skulle vilja ha något att se fram emot… Men vet inte vad. Har tänkt oss till IKEA framöver, men det blir ju inte direkt nån semester för pojkarna måste ju med eftersom jag helammar (+ att jag inte har någon aning om hur man skaffar barnvakt till tvillingar!?!?). Och så måste vi ordna barnvakt för tjejerna (brukar inte va så svårt) och klura på tidsscheman (desto svårare). Det händer en del framöver som vanligtvis brukar vara kul och nåt att se fram emot, men nu känns det som att allt innefattar en massa jobb. En massa pusslande. Så jag blundar för det och tar en vecka i taget. En dag i taget. Usch, vad deppig jag låter! Men det går nog över snart. Någon av pojkarna har vaknat så det är bäst jag går och tar hand om honom. Sedan kanske en kopp kaffe och kaka igen…?

Mannens rygg är inte bra än, men sååå mkt bättre! Nu får han börja bära killarna i alla fall (även om jag fortsätter bära dem när de är i babyskydd och liggkorgar t.ex.) och det är sååå skönt att äntligen vara två om det mesta igen!

Igår fick vi hjälp att hämta soffan vi ska ha på vinden. Bjöd på middag som tack och det var sååå trevligt att umgås med kära vänner (som man inte behöver städa inför att få som gäster… ). Vi börjar dock vara några stycken (vi med våra 4 barn och de andra 2 familjerna med sina 3 barn…) och ryms inte längre runt köksbordet…

Så barnen fick sitta vid  ett eget bord och det gick riktigt bra!

Nu ska jag slappa och försöka komma ifatt. Får se om lillplutt slumrar till med mig en stund. Under tiden är mannen uppe på vinden och donar…

Han har i alla fall hjälp av stortjejerna. Storskrutt kan t.ex. bära undan plastskräp.

Hon är oerhört omtänksam min kära storskrutt. Tar hand om sina småsyskon och vill att alla ska ha det bra.

När lillasyster är för blyg för att gå själv någonstans tar storskrutt henne i handen och säger “Kom X”. Sedan förra året har hon knäckt läskoden och kan nu läsa ord. Helst med stora bokstäver, men även små går bra om hon vill. Skriva har hon också börjat med. Just innan jul fick hon skriva handlingslitan med ytters lite hjälp. Nu kan man hitta lappar och teckningar med sådant hon skrivit helt och hållet på egen hand. RODÄ hittade jag på en hushållspappersbit härom veckan. Hennes stavning på mormor Rodhe. För att inte tala om hur musikalisk hon är. Hon började tidigt hitta på egna låtar. Hon leksjunger liksom… Och hon har alltid varit tonsäker. Hon lär sig heller inte bara text och melodier på låtar vi lyssnar på utan även kompfigurer, gitarrsolon, trummarkeringar o.s.v. Gissa vem som är stolt? Tänderna har ramlat ur munnen på henne under hela föregående år och igår lossnade den 7:e. Det är bara att inse. Hon håller på att bli stor.

Imorse var barnen uppe innan oss (trots att mannen ställt klockan extra tidigt för att hinna dekorera tårtan). Så födelsedagsfikat och presentöppnandet tog vi i soffan efter att de sett lite på morgonbolimbompa. Det ska ju egentligen intas i sängen… Men det gick att fira vår älskling även där!

Ingen kan göra mig så arg som de som står mig närmast, barnen t.ex. De vet precis vilka knappar de ska trycka på. Men det är ju bara deras vänliga sätt att önska gränssättning (som Alf B. Svensson, barnpsykolog och föreläsare, skulle ha sagt)! Stortjejerna leker väldigt bra tillsammans på dagarna här hemma (mellan de ilskna utbrotten de får…) och jag är så glad att de har varandra när jag är upptagen med twinsen. Pluttisarna kommer säkerligen snart ur fas de också, det är ju så det är att ha barn som utvecklas! Men vi njuter nu medan de är relativt nöjda och sover bra båda dagtid och på nätterna.

Lillasyster med lillebror i knät och storasyster med storebror i knät…

Vårt perfekta äktenskap är också en rikedom! Och då menar jag inte perfekta som i att vi båda är perfekta som lever det perfekta livet tillsammans. Utan i den mening att vi med våra respektive brister och styrkor kompletterar varandra, är bra för varandra och gör det bästa vi kan av det vi är och har. Och ser man det på det viset så kan vem som helst vara rik! Bara man gör det bästa av det man är och har!

Jag är helt enkelt rik. Eller välsignad, som vi säger i pingstkretsar…

Men sen då? Tja, återhämtningen efter snitt är förstås liksom förlossningar helt individuellt. För egen del trodde jag att jag skulle ha ondare samt ha ont längre än jag hade. Trots att snittet besvärade längre tid än vad mina vaginala förlossningar gjorde. Jobbigast var dock att magmusklerna delade sig och då gäller det att vara extra försiktig. Promenader funkar dock fint. Redan under själva snittet kände jag att jag inte orkade skratta och prata så mkt som jag ville. De första veckornas promenader kändes också konstiga i och med att kroppen inte orkade så mkt som jag ville. Och när jag skulle sjunga advents- och julsånger vid första och andra advent (då pojkarna var drygt 2 månader) så blev det extremt tydligt hur dåligt tränade sångmusklerna var!! Hade extremt dålig uthållighet och när jag provade att spänna magmusklerna och höll fingrarna över och under naveln så kände jag hur musklerna närmade sig men inte kom hela vägen…

När killarna var 4 månader och jag kände efter i magen så kändes det skumt precis vid naveln, men jag tror att musklerna gått tillbaka (vet inte riktigt hur det ska kännas) ovanför och nedanför naveln. Jag känner mig mer “normal i alla fall. Hormonranden är nästan utsuddad nu drygt 4 månader efter och jag märkte att den började suddas ut uppifrån och nedifrån mot mitten efter ca 2 månader. Den hade säkerligen börjat mattas av tidigare, men det är svårt att märka när det börjar eftersom det kommer smygande.

Jag har alltid gått ner med hjälp av amning, men den här gången har det gått extra fort och extra mkt! Men det känns egentligen inte så konstigt i och med att jag ammar 2 små som växer så det knakar… Jag slutade gå ner efter ca 3 månader och viktern stabiliserades nog efter ca 4 månader. Jag har legat på ytterligare 2 kg lättare men ligger nu på ca 4 kg mindre än innan jag blev gravid. Det känns bra att jag landat där jag landat (om jag nu inte går upp så mkt mer vill säga…) och jag har inte behövt anstränga mig för att gå ner, däremot känns det som att promenaderna och vardagsmotionen hemma gjort att jag inte känner mig lika klen som i början när jag knappt orkade med en kort promenad utan att känna mig utpumpad. Vi får väl se vad som händer när jag slutar amma… :S

Går inte in på detaljer om toabesök, men linfrön och annat som sätter igång magen, mkt vatten samt lite hjälp från apoteket hjälpte. Men sånt kan vara svårt även efter vaginal förlossning (även om jag hade mer problem den här gången de första veckorna). Tror det tog ca 2 månader innan jag började känna mig mer normal på den fronten.

Själva såret har varit extremt lättsamt däremot! Hade ett inplastat plåster första veckan. Var väldigt försiktig när jag rörde mig för att undvika att såret skulle spricka upp i början. Klart att det gjorde ont när man skulle resa sig upp från sängen de första dagarna, men man lärde sig hur man skulle göra för att få så lite ont som möjligt (gå som en ostbåga första metrarna t.ex. ) och så fick jag ju smärtlindring samt hade det uuunderbara handtaget ovanför sängen på BB! Med handtaget till hjälp kan man ju använda armmusklerna istället för magmusklarna. Var sugen på att sno med mig handtaget hem, men när jag väl kom hem hade jag redan läkt ihop så pass att det gick hyfsat utan.

Efter en vecka fick jag komma in och ta bort klamrarna som höll ihop det läkande såret och då var det redan som ett ärr och inte längre öppet. Tjeeena vad kroppen är fantastisk på att läka ihop!!! Fick ha det nya förbandet 1 dygn då jag inte fick duscha, men sedan kunde jag ta bort det och behövde inget nytt efteråt.

Tycker att jag fått prova på lite av varje när det gäller förlossningar. Det har gått bra men nu är jag nöjd. Har fyra fantastiska fina barn och ser nu fram emot att se dem växa upp!

Sedan att det oftast slutar med att de tappat den utom räckhåll och inte har någon aning om att den ligger alldeles bredvid dem är en helt annan sak… Storplutt till vänster.

Idag var det väldigt kallt, men de fick sova ute ändå (törs inte skriva hur kallt…). Var lite orolig att det var för kallt för pluttisarna men kände mig lugnare när de vaknade precis som vanligt 3 h, i princip på slaget, efter förra amningen. De vaknade med andra ord av hunger och inte av kyla (min slutsats…). Men på em hade det blivit ännu kallare och fastän jag tror att det hade gått utmärkt gjorde jag en läggningsprocedur i deras sängar som numera båda två står i vårt sovrum. Det funkade riktigt bra! Att få dem att somna i alla fall… Men det blev en kortvarig sömn.

Längtar verkligen till våren nu. Vill slippa detta påbyltande av varma kläder och filtar. Det är verkligen en dyr årstid det här för vinterkläder och vinterstassar kostar mycket när det är 4 barn som ska ha en massa grejer i rätt storlek samtidigt! För att inte tala om sportutrustning! Huvva! Vill ju så gärna att våra barn ska lära sig åka skidor (både längd och utförs) och skridskor, eftersom jag själv inte lärt mig det i och med alla turer till Bolivia och några år i södra Sverige. Men i nuläget finns i huset endast ett par skridskor som storskrutt kan ha… Mannen har i och för sig utförsgrejer också, och skridskor (någonstans…). Nåja, jag får väl ta mig ut på stan och försöka hitta åtminstone ett par skridskor till lillskrutt och sedan hoppas på att kunna hitta billigare skidor längre fram i vinter när de förhoppningsvis går ner i pris. Tipsa gärna om ni ser nåt bra erbjudande nånstans!

Nåväl, snart är det vår och då hoppas jag att vi kan gå ut på promenader med twinsen i den härliga vårsolen… Lääängtar!!! För att inte tala om hur skönt det blir när man kan sitta ute i bara linne och shorts!! Åh… jag är verkligen en sommarmänniska!